Gallery Thomassen
2018
Photo: Jäger Arén & Mattias Höök
Words about the exhibition (SE):
Read review of the exhibition i Omkonst
Exhibition text (SE) Leif Holmstrand HYBRIDER OCH YMPNINGAR
Det amorft organiska och valnötsveckiga i Sara Möllers arbeten antyder en ständigt oavslutad utsaga, potentiellt evig utsträckthet: ett alternativt biologiskt universum byggs ut, varelse för varelse, anhopning för anhopning. Mjuka och rörliga mollusker gestaltas motsägelsefullt i hårda material. De slår över i koralldjursanhopningar, keramiska hem för polyper, dock släta, i regel ickeperforerade; inga små öppningar för spökorganismer som med sitt tänkta levande framdrivit detta fysiska och skulpturalt närvarande någonting. Men det cellulära, växande, hornbildande, mineralskiktbyggande samsas med andra essenser, ofta av obegripligt praktisk karaktär. Ett objekt kan efter en stunds väntan överraska betraktaren med absurd funktionalitet, visa sig vara redskap och inte skelettdel (eller både och). Pensel. Bestick. Käpp att röra runt med. Kärl att förvara i. Trasa att torka av med. Skräp och skadade rester efter att verktygen gjort sitt eller de levande organismerna gjort sitt ger en mörk förfallstyngd åt de levande dioramorna, livsdekoren, scenbilderna. Skärvor och sprickor. Pågående geriatriskt definierade processer i själva konstobjekten. Motsatsparet natur/kultur går lustfyllt sönder och bildar nya konstellationer, mer nyanserade, mindre begripliga för det rationella språkets värld. Här vaknar mystikern i betraktarpositionen. Det är svårt att inte hemfalla åt sekulariserad, samtida schamanism då den ceremoniella, rituella aspekten av verktyg som levande (besjälade?) objekt är så pockande. Är inte dessa tunga, hårda, spröda, långa, tjocka knubbiga, skärviga, keramiska, textila, metalliska föremål också rekvisita? Och vilken sorts handling skulle de kunna frammana, om inte en psykedelisk, en som låter medvetenhetens blick genomfalla den fysiska existensen för att vidga/öppna subjektet, och inte bara låta det studera sin egen förträfflighet? Hybriden och ympningen som tankemodeller och metoder. Det parningssammanflätande och celldelande å ena sidan, det Frankensteinskt sammantråcklade å den andra. Vi skulle med anledning av denna dikotomi kunna tala om det performativa förstått som sammanblandning av rekvisita, scenografi, protes och lem, men vi lämnar det fältet antytt och öppet för öga och tanke.
Hybriden: Det genetiskt olika tar sig rätten att blanda sina tillgångar, och en ny väg öppnar sig, biologiskt, materiellt, mentalt. Reproduktionens och mutationens dialektik speglad i skulpturens praktik. Det är lika mycket metod som forskningsfält, det är orent och sökande, men på sitt eget parasitisk-cykliska sätt konsekvent.
Ympningen: Det ena lever i och genom det andra, påtvingad symbios rik på möjligheter. Lyckade levande assemblage. Bra skulptur.
/ Leif Holmstrand 2018