Sara Möller | Recension i omkonst
” Ömsinta former fyller rummen på Galleri Thomassen när leran får stå i centrum. Sara Möller arbetar med stengods och porslin som med en matt glasyr skapar ett kroppsligt möte. Ögat inbillar sig en synlig puls och handen en levande värme i mötet med materialet. Skulpturerna står på ställningar och bord med tunna ben av patinerat stål, de hänger i snören eller växer sig upp ur golvet. Draperat tyg följer ibland mjukt intill.”
Läs recensionen här
(SE)
Beckers konstnärsstipendium 2013
Beckers konstnärsstipendium om 150 000 kronor – som i år utdelas för tjugo-sjunde året i följd – tilldelas 2013 Sara Möller som är född 1982 i Växjö och som år 2009 utexaminerades från HDK – Högskolan för design och konsthantverk i Göteborg.
Juryns motivering
Den konstnärliga utgångspunkten för Sara Möller är den fuktiga lerans synnerligen funktionsbefriade möten med andra material. Möller knådar, modellerar, målar och bränner sin egensinniga värld och ympar densamma med trä, textil, akvarell och metall. Det Möller utför är en keramisk konstnärlig upptäckts-färd fylld av närvaro och känsla. Hennes verk är lika ofta hängande som stående, de är alltid kroppsliga och stundtals lätt surrealistiska. Möllers objekt avslöjar en stor lyhördhet inför materialens möjligheter – hon skapar amorfa objekt, fyllda av kunskap, koncentration och slump i en vacker symbios, som förhöjer vår upplevelse av världen.
I Färgfabrikens vackra sal har Sara Möller arrangerat sina objekt på svävande och stående fur; en stor speglande spelplan där varje enskildhet söker sin relation. In och ut, upp och ned, tungt och lätt, mjukt och hårt, i en lekfull rörelse mellan stort och smått. Sara Möller tilldelas Beckers konstnärsstipendium 2013 om150 000 för att hon med sin intuitiva begåvning spränger keramikens gränser och för att hon ledigt förflyttar sig och sina material in i en regelbefriad zon fylld av konstnärlig intelligens.
För juryn / Mårten Castenfors
“About the gaze – Critical or longing?”
Ashik Zaman / C-Print / 2020 /
SE
Om blicken – kritisk eller längtande?
När jag lämnar Sara Möllers utställning en första gång, samlar jag genast mina bästa mobilbilder och skickar dem med expressleverans till Wien och mer specifikt till en vän som inte tidigare är bekant med hennes konstnärskap. Det är en av de där personerna som en måhända har varit mer intimt förknippad med i det förflutna och vars ord i efterdyningarna av en tidigare bindning väcker en sådan nyfikenhet och varsamt begrundande som är få förunnat. Denne berömmer såsom väntat Saras konst men tillskriver den utan någon till synes värdering epitetet väldigt feminin. Detta griper tag i mig och sätter fart på tankeverksamheten eftersom jag själv som följt hennes konstnärskap över åren, ibland på närmare håll och ibland på armlängds avstånd aldrig tänkt tanken. Meret Oppenheims ikoniska skulptur Ma gouvernante – My Nurse – Mein Kindermädchen eller Louise Bourgeois Arch of Hysteria av samma dignitet framstår som feminina verk eller verk som bär feminin prägel. Saras verk har snarare ofta förefallit könlös på samma sätt som Bourgeois spindlar också förrädiskt gör vid första anblick innan man inser att de i själva verket gestaltar moderlig styrka och reproduktiv kraft och därmed slår hål på villfarelsen om det icke-binära. Är man hemma bland populärkulturella kultreferenser kan de där spindlarna vidare te sig som finkonstens reinkarnation av jättekvinnan i lågbudget sci-fi-filmen Attack of the 50 Foot Woman. Jag tänker ett slag på hur blicken på abstrakta och amorfa skulpturala former som dem i utställningen påverkas av innenoende fördomar och förspänningar som avgör huruvida fråga är om former som härrör från florans värld eller som istället vilar på närvaro av den könade människokroppen.
I sammanhanget noterar jag för egen del att ett återkommande inslag i utställningen för mig tycks vara den falliska formen, som speglar det manliga könet, vilken uppenbarar sig i Saras akvareller såväl som i skulpturala installationer. Jag föreställer mig att det säkert är en impuls som jag delar med många andra att utgå från att fallosen i konst av en kvinna säkert utgör ett feministiskt statement; en kommentar om könskampen och den otillbörliga manliga utbredningen samt ett motstånd och strävan efter fallisk nedgång i samhället. Detta vore att godtyckligt anta en feministisk blick som påtalar ett motstånd mellan kroppar snarare än attraktion (inte för att varken det ena eller andra utesluts av utställningens titel; Om längtan). Vad sådan förutfattad föreställning emellertid är talande om och som förtjänar att sättas under lupp, är ett slags förtryck mot att fallosen likväl bara kan få tala om kvinnlig lust och uppskattning för det manliga könet och dess egenskaper. Detta skulle man nog kunna kalla en kvinnlig blick, inte en feministisk sådan, utan bara rätt och slätt en (heteronormativt) kvinnlig blick. Det får ända sägas att det är ett faktum att Saras skulpturala kroppar mer än i bara enstaka fall förekommer i par; antingen i intim kroppslig förening (där den ena kroppen framstår som fallisk och med testiklar som bihang) eller i vart fall i tydlig kroppsligt samspel.
I ett fall i utställningen, för verket Alla separationer är sammanbundna tanken till Brâncușis The Kiss som präglas av påtaglig rar och oskuldsfull humor utan några anslag av humor och ironi. Humorn i Saras verk är bitigare i ljuset både av titeln och den manslika kroppens proportioner. I fråga om humor och den könade blicken på fallosen i konst så slår det mig av erfarenhet att den manliga blicken på fallisk konst av män ofta tycks förenad med just mycket humor och burdushet, vare sig fråga är om Paul McCarthys Tree eller fallosen i konsten av den konstnär som kanske är närmast besläktad med Sara i Sverige; Per B Sundberg, som själv beskrivit den falliska formen i sin konst som burlesk. Jargongen och humorn tycks i många fall ligga i fallosens frigörelse; kör-ut-den-i-det-fria-och-låt-den-förhärligas. I en ytterligare av Saras kroppsliga föreningar, Dressyr, lyser fallosens frihet emellertid med sin frånvaro då den manslika kroppen istället förekommer bunden och tyglad med rep och i en försvagad ställning i relation till sin motpart. Om titeln är en ledning för fantasin, framstår det som att den ena kroppen ska skolas av den andra och att kropparnas intimitet och relation är villkorad av och underkastad dominans. Fördelen tycks ägas av den kvinnligare kroppen av de två. Det blir omöjligt för mig att inte tänka på den ledande feministiska konstnären Valie EXPORTS tänkvärda performance From the Underdog File i vilken hon rastar sin partner, konstnären Peter Weibull som en hund på alla fyra, på öppen gata i Wien. I det i utställningen centrala verket Den sårade divan står fallosen reslig och på uppgång men har genomgått samma materiella behandling att spännas fast och låsas genom rep. Jag kommer här att tänka på det kvinnocentriska talspråket Hell hath no fury like a woman scorned som härrör från William Congreve’s drama från 1697. Jag ler för mig själv och bedömer att humorn är alldeles fullbordad.
När min vän såg verket Appendix på en av mobilbilderna kallade han det för ”en gravid Venus” på ett sått som indikerade att det borde te sig självklart även mig. Det var det dock inte och kanske borde jag ha varit mer uppmärksam på verkets form. I ljuset av dessa ord börjar jag emellertid, då jag återvänder till utställningen en andra gång, att se fertila former och anspelningar på reproduktiva företeelser och reproduktivt samspel. De fundamentala inre systemen som villkorar livet självt blir allt tydligare och vitala organ, vare sig hjärtat, lungor och njurar, utöver enbart de reproduktiva organen, fångar blicken främst i hennes akvareller. “I didn’t come out of your ribs, you came out of my vagina”, sa någon en gång vilket jag aldrig glömt eftersom det är så genialiskt och sant. Jag gillar det och gillar att detta betonas i politiskt skeva och bakåtdrivna samhällstider. Tanken av livet som essänsen av en huvudsakligen allestädes närvarande kvinnlig och i bästa fall alltjämt stigande kraft är god och känns mycket passande i utställningen. Gällande blicken som jag med viss möda ägnat tanke, så tänker jag att den nog ändå sammantaget är både kvinnlig och feministisk.
Ashik Zaman
/ This text written by C-print’s editor-in-chief is Ashik Zaman is due in an upcoming catalogue by Sara Möller. /
https://www.c-print.se/post/about-the-gaze-critical-or-longing
Leif Holmstrand, 2018 (SE)
Hybrider och Ympningar
Det amorft organiska och valnötsveckiga i Sara Möllers arbeten antyder en ständigt oavslutad utsaga, potentiellt evig utsträckthet: ett alternativt biologiskt universum byggs ut, varelse för varelse, anhopning för anhopning.
Mjuka och rörliga mollusker gestaltas motsägelsefullt i hårda material. De slår över i koralldjursanhopningar, keramiska hem för polyper, dock släta, i regel ickeperforerade; inga små öppningar för spökorganismer som med sitt tänkta levande framdrivit detta fysiska och skulpturalt närvarande någonting.
Men det cellulära, växande, hornbildande, mineralskiktbyggande samsas med andra essenser, ofta av obegripligt praktisk karaktär. Ett objekt kan efter en stunds väntan överraska betraktaren med absurd funktionalitet, visa sig vara redskap och inte skelettdel (eller både och).
Pensel. Bestick. Käpp att röra runt med. Kärl att förvara i. Trasa att torka av med. Skräp och skadade rester efter att verktygen gjort sitt eller de levande organismerna gjort sitt ger en mörk förfallstyngd åt de levande dioramorna, livsdekoren, scenbilderna. Skärvor och sprickor. Pågående geriatriskt definierade processer i själva konstobjekten.
Motsatsparet natur/kultur går lustfyllt sönder och bildar nya konstellationer, mer nyanserade, mindre begripliga för det rationella språkets värld.
Här vaknar mystikern i betraktarpositionen. Det är svårt att inte hemfalla åt sekulariserad, samtida schamanism då den ceremoniella, rituella aspekten av verktyg som levande (besjälade?) objekt är så pockande.
Är inte dessa tunga, hårda, spröda, långa, tjocka knubbiga, skärviga, keramiska, textila, metalliska föremål också rekvisita? Och vilken sorts handling skulle de kunna frammana, om inte en psykedelisk, en som låter medvetenhetens blick genomfalla den fysiska existensen för att vidga/öppna subjektet, och inte bara låta det studera sin egen förträfflighet?
Hybriden och ympningen som tankemodeller och metoder. Det parningssammanflätande och celldelande å ena sidan, det Frankensteinskt sammantråcklade å den andra. Vi skulle med anledning av denna dikotomi kunna tala om det performativa förstått som sammanblandning av rekvisita, scenografi, protes och lem, men vi lämnar det fältet antytt och öppet för öga och tanke.
Hybriden: Det genetiskt olika tar sig rätten att blanda sina tillgångar, och en ny väg öppnar sig, biologiskt, materiellt, mentalt. Reproduktionens och mutationens dialektik speglad i skulpturens praktik. Det är lika mycket metod som forskningsfält, det är orent och sökande, men på sitt eget parasitisk-cykliska sätt konsekvent.
Ympningen: Det ena lever i och genom det andra, påtvingad symbios rik på möjligheter. Lyckade levande assemblage. Bra skulptur.
/ Leif Holmstrand, 2018
Words about the exhibition Annexus, Gallery Thomassen 2018
Read review of the exhibition i Omkonst
Excerpt from the article (Text in Swedish):
“För en bredare publik är Sara Möller känd för sitt verk Pissed Elin, skulpturen tillägnad Elin Wägner, som skapade stor debatt 2017. Möller är utbildad keramiker på HDK, Högskolan för Konst och Design i Göteborg. Och man kan börja med att konstatera att det känns välkommet med en keramiker som både utnyttjar och utmanar materialet i en tid där allt fler konstnärer verkar ägna sig åt keramik lite vid sidan av – kalla det Kristalova-effekt eller inte. Keramiken är för övrigt långt ifrån det dominerande materialet i utställningen utan här har Sara Möller byggt skulpturer och objekt också av trä, sten, siden, kaninpäls, porslin och brons. Bland annat.
Trots mängden material och former känns utställningen aldrig spretig och här hjälper förstås en sammanhållen färgskala till. De keramiska objekten har fått spela mer tematiska roller i rummet, som stelnade lavaströmmar eller mollusker, par om par i olika stadier av kontakt eller kommunikation, men också som delar i två platsspecifika installationer.
Det som gjorde störst intryck på mig var emellertid ett par gjutna bronsobjekt. Den hängande Excellence of humankind, en trädgren avslutad i en sked med en kniv stucken igenom skaftet, men framförallt Annexus, återigen trädgrenar, spretande med skedavslutningar, men här med tre äggformade objekt i skedarna. En skulptur som tar för sig samtidigt som den utstrålar skörhet stående på sina tre hopplöst taniga trädgrenar till ben.
Till slut måste också presentationen av de tio skulpturerna eller skulpturgrupperna nämnas. Jag kan inte minnas när jag upplevde det här rummet hos Galleri Thomassen så estetiskt senast.”
Göteborg 2018-10-18 © Olle Niklasson, OMKONST
PUBLICATIONS AND MAGAZINE
FORM MAGAZINE 4 / 2022 / DRÖMTYDNING TEXT Carolina Söderholm “the return of surrealism in ceramics”
Lerbaserad erfarenhet och språklighet.
Clay-Based Experience and Language-Ness.
– Filosofie doktorsavhandling i ämnet konsthantverk vid Högskolan för design och konsthantverk, Konstnärliga fakulteten, Göteborgs universitet
writer: Mårten Medbo
Release SAK Edition 3 2018/12/12 SAK, SVERIGES ALLMÄNNA KONSTFÖRENING read the article in "MEDLEMSTIDNING"
Catalogue published especially for the exhibition at Vandalorum through Smålands Konstarkiv in cooperation with Vandalorum Museum 2017. Click to Read about the exhibition and Nicolas Hansson thoughts about Sara Möller's artistry.
Artlover MAGAZINE > edition 38
writer: Sara Skogslund
⌈Page Number: 28-30⌋
Stelnat kaos interview with Jenny Damberg > Plaza Magazine 2013