Words about the exhibition (SE): Read review of the exhibition i Omkonst
Exhibition text (SE)
Leif Holmstrand
HYBRIDER OCH YMPNINGAR
Det amorft organiska och valnötsveckiga i Sara Möllers arbeten antyder en ständigt
oavslutad utsaga, potentiellt evig utsträckthet: ett alternativt biologiskt universum
byggs ut, varelse för varelse, anhopning för anhopning.
Mjuka och rörliga mollusker gestaltas motsägelsefullt i hårda material. De slår över i
koralldjursanhopningar, keramiska hem för polyper, dock släta, i regel ickeperforerade;
inga små öppningar för spökorganismer som med sitt tänkta levande framdrivit detta
fysiska och skulpturalt närvarande någonting.
Men det cellulära, växande, hornbildande, mineralskiktbyggande samsas med andra
essenser, ofta av obegripligt praktisk karaktär. Ett objekt kan efter en stunds väntan
överraska betraktaren med absurd funktionalitet, visa sig vara redskap och inte
skelettdel (eller både och).
Pensel. Bestick. Käpp att röra runt med. Kärl att förvara i. Trasa att torka av med. Skräp
och skadade rester efter att verktygen gjort sitt eller de levande organismerna gjort sitt
ger en mörk förfallstyngd åt de levande dioramorna, livsdekoren, scenbilderna. Skärvor
och sprickor. Pågående geriatriskt definierade processer i själva konstobjekten.
Motsatsparet natur/kultur går lustfyllt sönder och bildar nya konstellationer, mer
nyanserade, mindre begripliga för det rationella språkets värld.
Här vaknar mystikern i betraktarpositionen. Det är svårt att inte hemfalla åt
sekulariserad, samtida schamanism då den ceremoniella, rituella aspekten av verktyg
som levande (besjälade?) objekt är så pockande.
Är inte dessa tunga, hårda, spröda, långa, tjocka knubbiga, skärviga, keramiska, textila,
metalliska föremål också rekvisita? Och vilken sorts handling skulle de kunna frammana,
om inte en psykedelisk, en som låter medvetenhetens blick genomfalla den fysiska
existensen för att vidga/öppna subjektet, och inte bara låta det studera sin egen
förträfflighet?
Hybriden och ympningen som tankemodeller och metoder. Det
parningssammanflätande och celldelande å ena sidan, det Frankensteinskt
sammantråcklade å den andra. Vi skulle med anledning av denna dikotomi kunna tala
om det performativa förstått som sammanblandning av rekvisita, scenografi, protes och
lem, men vi lämnar det fältet antytt och öppet för öga och tanke.
Hybriden: Det genetiskt olika tar sig rätten att blanda sina tillgångar, och en ny väg
öppnar sig, biologiskt, materiellt, mentalt. Reproduktionens och mutationens dialektik
speglad i skulpturens praktik. Det är lika mycket metod som forskningsfält, det är orent
och sökande, men på sitt eget parasitisk-cykliska sätt konsekvent.
Ympningen: Det ena lever i och genom det andra, påtvingad symbios rik på möjligheter.
Lyckade levande assemblage. Bra skulptur.
/ Leif Holmstrand 2018
